Frida Perjus i Mae Sot

Kom och lyssna på en konsert tillägnad den demokratiska oppositionen i Burma söndagen den 4 november på Käglebanan. Lyssna till artister som Staffan Hellstrand, Susanne Häll, Petra Mede och Sabbath Hela Veckan m.fl. Biljetter finns att köpa på södra teatern och kostar 200 kronor (eller 100 kronor för dagpass respektive 150 kronor för kvällspass). Mellan 13.00- 17.30 bjuder burmeser i Sverige på kulturell musik, dans och teater. Burmesisk traditionell mat serveras i kafeterian och Sabbath hela veckan spelar på scenen. Under kvällen, 19.00-01.00, spelar Susanne Häll och Petra Mede från bl.a Parlamentet kommer. Konfrencier är Marika Lagerkranz. 

Pengarna för biljettförsäljning går oavkortat till oppositionen inne i Burma via Solidaritetsfonden.

Stöd Burma nu!

För mer information besök vår blogg 

Under de två senaste månaderna har det hänt mycket i Burma. Jag har tillsammans med Catti och Raúl skrivit på vår gemensamma blogg istället för på min privata. I slutet av november kommer jag förhoppningsvis att vara tillbaka i Mae Sot och arbeta som volontär för Burma Migrant Education Committée. Då kommer jag återigen att börja skriva på denna blogg.

För tillfället hittar ni mig på bloggen Burma

Hela gänget demonstrerar med exilburmeser utanför Kinesiska ambassaden i Fredags

Jag, Catti och Raúl från s-studenters burmautskott har slagit våra kloka huvuden ihop och skapat en gemensam blogg om Burma. Vår ambition med denna blogg är att rapportera om burmesiska exiloppositionens arbete, situationen i Burma och relaterade frågor. När tv-teamen packat ihop sin utrustning och uppmärksamheten riktats från Rangoon kommer vi fortsätta vårat arbete med burmesiska oppositionen.

Besök oss gärna!

http://www.burmacfr.blogspot.com

På fredag kl 17.00 uppmanar s-studenters burmautskott till demonstration på medborgarplatsen i Stockholm. En demonstration för att stödja folkets kamp för demokrati i Burma. Idag har militären börjat skjuta på fredliga demonstrerande munkar och demonstranter som använder sina egna kroppar som skyddande sköldar för munkarna.

Detta FÅR INTE sluta i ett blodbad som 1988. Nu är det dags för oss i Sverige att agera.

Jag återkommer med mer information angående demonstrationen på fredag.

Munkar rödklädda i mitten skyddas av demonstranter (bild från SYCB)

Dagen har gått så fort. Det händer saker hela tiden och jag kan inte låta bli att gå in på min mail var femte minut. Under dagen har jag haft lite kontakt med mina vänner på SYCB som senast berättade att 400 000 demonstrerade på gator och torg runt om i Burma. 150 000 demonstrerade bara i Rangoon.

Så man sitter som på nålar. På jobbet är det svårt att koncentrera sig. Rädslan finns där hela tiden, tänk om militären öppnar eld mot demonstranterna. Vad gör ni då, hur kan vi förbereda oss på det allra värsta? Rädslan är givetvis blandad med stora förhoppningar och glädje. En av mina elever skrev att hon var så lycklig att det äntligen hände någonting stort, att det äntligen får ett hopp! Ett hopp om att faktiskt kunna leva i sitt hemland tillsammans med sina familjer och i demokrati. Men hon utryckte samtidigt hur frustrerad hon var över att sitta i exil i Thailand och inte kunna delta i demonstrationerna.

Mitt hjärta är med de modiga demonstranterna!





(bilder från SYCB)

Den här debatten kring regeringens nya biståndspolitik irriterar mig. Igår (020827) skrev Gunilla Carlsson på DN debatt att regeringen beslutat sig för att koncentrera sig på ca 30 samarbetsländer istället för ett 70 tal som idag. Hon argumenterar för att ett samarbete med ett mindre antal länder gör att biståndet kommer till mer nytta än om man, som idag, sprider ut det på flera länder. Bistånt bidrar till större förändring i länder som redan befinner sig i någon slags demokratiseringsfas. Att bistå med pengar till läder styrda av diktatur är som att kasta pengar i sjön. Korruptionen äter upp biståndet som bidrar till att förstärka förtrycket istället för den svältande befolkningen.

Visst, jag kan köpa de argumenten. Men vad som gör mig näst intill galen är dagens ledare i DN (020828) med namn "Pengar är inte allt". Där kritiseras inte regeringens biståndsreform utan biståndets storlek. Man skriver att de 30 miljarder som Sverige ger i bistånd inte är någonting att stoltsera med. Är det någonting som jag är stolt över när det gäller Sverige så är det just vårt BNI-mål. Det går bättre för Sverige, arbetslösheten minskar och vi får mer pengar i fickorna. Självklart ska vi också bidra med mer till de som har det sämre ställt. Pengar är allt när man inte har bröd för dagen eller frihet att uttrycka sina egna åsikter. Problemet är inte att Sverige ger för mycket i bistånd, problemet är inte heller att vi samarbetar med för många länder. Och även om regeringen måste omprioritera biståndet och koncentrera till ett färre antal länder så är det väl ingen anledning att minska biståndet. 

Visst håller jag med, högre krav på mottagarländernas offentliga institutioner och administrativa system, men sådant kostar pengar!

Nu händer det grejer i Burma. Den största demonstrationen mot militärjuntan på tio år. Det började med chockhöjningen av dieselpriserna den 19 augusti och kulminerade efter det. Regimen har arresterat flera demonstranter som fredligt protesterat på gator och torg i bla. Rangoon. Den redan fattiga burmesiska befolkningen ska nu betala ännu mer för sitt dagliga bröd vilket driver dem ut för att möta den järnhårda junta som satt skräck i sitt folk under fyrtio år.   

Studentledare och oppositionsprofilen Min Ko Naing har åter igen blivit arresterad och nu uppmanar omvärlden juntan att lyssna till sin hungrande befolkning så att denna demonstration inte slutar i ett liknande blodbad som det för snart 20 år sedan då 3000 fredliga demonstranter dödades av militärjuntan.

Det är med en stor klump i magen som jag skriver detta inlägg. En blandning av förväntan och rädsla. Förväntan och hopp om att det kanske kommer att ske en förändring, rädsla att det hela kommer att sluta med att fler demokratikämpar låses in eller mördas. Eller rädsla för att händelserna inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet runt om i världen. Att det åter igen, efter det lagt sig, blir tyst.

Det känns jobbigt att sitta hemma i trygga Stockholm med solen skinandes in genom fönstret, sista ljuva sommardagarna, och veta att på andra sidan av klotet sitter Min Ko Naing åter i bakom gallret. Det hade förståss varit lättare att följa allting från Mae Sot. Det är med en känsla av maktlöshet jag skriver detta inlägg. Vad kan just jag göra för att bidra?

Någonting jag kan göra är förståss att försöka förmedla mina känslor kring situationen så att min frustration över att jag ingenting kan göra omvandlas till någonting konstruktivt.

Mina tankar är med demokratikämparna som står upp för sina rättigheter och därmed alla förtryckta människors rättigheter. Låt den här omgångens demonstrationer utvecklas i någonting positivt!

På besök hos AAPP i maj (Bo Kyi i mitten)

Bo Kyi blev arresterad i samband med demonstrationerna och det stora student upploppet 1988. Sju av sina ungdomsår satt han i fängelse. År då de flesta av oss skaffar en utbildning, träffar sin stora kärlek, skaffar familj och en karriär.

Efter att jag träffade Bo Kyi för snart ett år sedan har jag inte kunnat sluta tänka på hans rörande historia. För mig är han en hjälte och jag bestämde mig i den stunden för att engagera mig i Burma frågan.

Idag befinner jag mig i Mae Sot, en liten Thailändsk stad vid gränsen till Burma. Jag återser min hjälte på Assistance Association for Political Prisoners (AAPP) kotor i Mae Sot. Bo Kyi tar emot mig och mina vänner och kollegor från socialdemokratiska studentförbundet och introducerar oss för ett par av sina vänner. De är också före detta politiska fångar. En av dem har varit Bo Kyis cellkamrat i två år.  

Vi lärde känna varandra mycket väl i fängelset. De första dagarna pratade vi om allt och efter ett par dagar hade vi inget mer att prata om. Då blev det spänt och många fångar började bråka. Det fanns inget att göra. Men vi insåg snart att vi inte skulle överleva om vi inte höll ihop. Så vi började utbilda varandra. Vi lärde varandra engelska, skrev politiska texter på plastpåsar som vi sedan smugglade ut. Vi skrev dikter och sånger om livet bakom galler. 

En av dessa dikter hänger nu på det lilla museum som AAPP har iordningställt på kontoret. Där hänger också fruktansvärda bilder från upploppet 1988 då tusentals demonstranter sköts till döds av militären. I mitten av rummet står en modell av ett utav Burmas många fängelser. På ett litet bord står flera utmärkelser och priser som Bo Kyi och andra politiska aktivister så som Min Kon Naing har fått genom åren.

Idag beräknar AAPP att det finns ca 1200 politiska fångar i Burma och av dessa är ca 300 studenter. AAPP startades för sju år sedan som en stödorganisation till politiska och före detta politiska fångar i Burma. De arbetar med att kartlägga, samla in information och rapportera om fångarnas situation i Burma. Organisationen stödjer före detta politiska fångar och deras familjer genom att erbjuda stipendier till ungdomar vars föräldrar sitter eller har suttit i fängelse samt ge ekonomiskt stöd till de politiska fångarnas familjer. AAPP samarbetar även internationellt med bland andra Human Rights Watch och Amnesty international.

Vi pratar en lång stund med Bo Kyi. Han berättar om det svåra läget för de politiska fångarna i Burma.

Ingen ska behöva sitta i fängelse för deras politiska åsikter. Världen behöver rikta ett öga mot de politiska fångarna i Burma.

Det blev ganksa svårt att anpassa sig till livet här hemma. Jag har gått omkring som i en bubbla de två senaste veckorna. Första dagarna kunde jag klaga på jetlag och öroninflammation, nu finns det inga ursäkter för att inte skärpa till sig.

Första dagen på jobbet var tuff. Jag hade fjorton timmar framför mig, cyklade i hög fart för att hinna till klockan 07.00, jag hade förståss försovit mig. Omedvetet, fortfarande i Mae Sot i mina tankar, körde jag mot rött och kolliderade med en lastbil och slungades av min cykel. Mirakulöst hade jag tagit emot med armen och det var bara den som blev skadad. En bula och lite skrapsår, annars helt okej. Jag måste ha haft en skyddsängel sittandes på min axel för det kunde ha gått riktigt illa. Sedan blev jag rädd, eftersom jag varit så helt i mina egna tankar att jag nästan förolyckat mig själv. Så nu inser jag att jag måste skärpa till mig!

Jag är försvånad över hur lite saker och ting har förändrats här hemma. Medan jag varit borta är det som om tiden stått still medan jag har gjort mitt livs resa. Men så blir det ju vardag här hemma tillslut. Jag trivs med att arbeta på äldreboendet. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna det här stället, med det gjorde jag lite grann. Att arbeta med äldre människor känns också meningsfullt.

Det som saknas här är solen. Jag hade längtat så till svensk sommar med jordgubbar och ligga på bryggan. Men det regnar varje dag och är så kallt att man nästan vill ha vantar på sig när man cyklar till jobbet på mornarna. Något som jag förövrigt har lagt på hyllan för ett tag, jag vågar inte cykla än. Det gör fortfarande ont i armen.